måndag 21 december 2015

När blev det heavy metal med normer?

Den här kampen, som så många andra, handlar om allas rätt till en egen identitet - motståndet handlar enbart om osäkerheten kring befästa, men bräckliga identiteter.

Hårdrock mot Rasism har egentligen två mål; att alla som vill lyssna på hårdrock, oavsett genre, ska få göra det utan att på något sätt bli diskriminerad internt - samt att vi därefter ska kunna jobba med samma frågor (rasism, sexism, trans- och homofobi) fast externt, ute i samhället, som en enad front. Anledningen till att jag har dragit in den här kampen i hårdrocken är helt enkelt för att hårdrocken är min hemmaarena, jag lever mitt i den, för den. Om jag istället ägnat mitt liv åt folkmusik eller trainspotting och uppmärksammat en rasistisk retorik där, trots att det i grunden handlade om gemenskap, hade projektet med största sannolikhet hetat folkmusik mot rasism (tursamt nog finns det redan något liknande).



För många verkar det som om rasism inte existerar ifall vi inte pratar om hatbrott såsom fysisk misshandel eller konstanta trakasserier mot människor med utländsk bakgrund. Finns det inte statistik på eländet så är det inte problem, inte rasism, inte främlingsfientlighet. Flera menar att det absolut finns rasism inom hårdrocken, men att den egentligen inte är ett problem eftersom den sker i så liten utsträckning, att kanske bara en av tvåhundra är aktivt främlingsfientlig, så att säga. 

Det är ju för det första djävligt enkelt att säga så ifall en själv inte är den som drabbas. För det andra känns det bättre att resonera så, så att ens egna vardagsrasistiska retorik inte gör att en själv kan stämplas som just rasist. "Så länge jag inte slentrianheilar eller sparkar ned någon från ett annat land spelar det väl ingen roll vad jag säger, ifall jag inte säger det direkt till någon?" 

Jo faktiskt, så spelar din retorik en jätteroll, även om du inte riktar den mot någon som kan tänkas ta åt sig av den. Även om du står i ditt kompisgäng där alla ser exakt likadana ut som du själv förutom måhända olika Maidentröjor, så kommer din poängtering av random bandmedlems ursprung att sätta spår. Dina skämt om att folk från vissa länder stjäl, våldtar, dödar, whatever, kommer sätta sina spår. Eller bara hela grejen med att titulera folk efter ursprungsland och bara skita i att personen du pratar om förmodligen hellre blir titulerad med sitt namn.

Att utöva rasism och att vara rasist behöver inte nödvändigtvis vara samma sak. Du behöver inte ens utöva direkt rasism, men du kan fortfarande bidra till den genom att påpeka irrelevanta olikheter.














Det här konstanta påpekandet om varifrån folk kommer, vilken sexuell läggning de har eller vilket icke-normativt kön (för scenen) de har. En del tycker att det spelar roll för att hålla oss isär (aktiv rasism), andra är väl medvetna om att det inte spelar någon roll. Men. Det konstanta påpekandet gör att det spelar roll, det gör att människor degraderas till vilken typ de är, enligt påhittade definitioner. Det gör att vi aldrig riktigt kommer gå ihop, eftersom alla inblandade bara kommer tänka på hur olika vi är till utseendet. Det här går att applicera på mycket, här är lite exempel: 

Jag har en kompis från Sri Lanka som jobbar i skivaffär... 
Jag har en kompis som är queer och jobbar i skivaffär... 
Jag har en kompis som är homosexuell och jobbar i skivaffär... 
... idag sålde hen en gammal Wardance-platta till en speed metalsamlare. 

Ingen skulle någonsin säga "Jag har en vit heterosexuell kompis som jobbar i skivaffär...", dels eftersom det är normen, och dels eftersom det inte spelar någon roll. Så varför agera som om det spelar roll annars? Det gör det inte och så gott som ALLA vet det, men på grund av en innött retorik säger vi så i alla fall och upprätthåller stängsel mellan oss, som i utsträckningen fortsätter upprätthålla fientliga strukturer, det vill säga rasism, transfobi etc, i förlängningen. Det är fan aldrig någon som går och handlar av "svensken på hörnan", för då heter det tobaksaffären. Det är aldrig någon som påpekar att Ian Hill är vit, heterosexuell och man som spelar i ett killband. Har någon någonsin ens hört någon säga killband? Nä, för vita heterosexuella killband är ju en norm.



Det är för mig lite oklart när hårdrocksscenen började anamma normer och det är ännu mer oklart när vi ska stoppa upp normerna i arslet på oss själva, men det får gärna vara snart. 

De allra flesta tänker inte på att de pinpointar icke-normativa saker och att det har negativa konsekvenser för alla inblandade. Andra är väl medvetna om att de gör det och tycker att det ska en väl få göra inom hårdrocken - här ska vi tåla lite skit, annars är ens identitet förstörd, annars har en inte här att göra.

Jag kan ju dock tycka att om du baserar hela din metalidentitet på att få kalla folk vad du vill (till dem eller i slutna kretsar) så är du patetisk. 

Jag har också pinpointat identiteter, sexuella läggningar och ursprung, utan att tänka på det. Sedan tänkte jag på det och slutade. Mina Priest-plattor har inte fått ett sämre sound, mina post-festivalbaksmällor blev inte värre och Girlschool har inte lagt ned. Jag har inte ens bytt identitet, jag behöver bara inte påpeka skitoviktiga saker som får mig och andra att tro att det är relevant. Istället har jag blivit medveten om mitt privilegium. Nog för att jag enligt många skulle spela i ett "tjejband" men ingen skulle bemöda sig att säga att jag är en vit basist. Det är ju alltid något, det vore skönt om alla hade den lyxen. Eller självklarheten. En musiker är en musiker.

Denna medvetenhet är värdefull, den gör det möjligt att vara med och sudda ut gränser. Linjer som i dagsläget bromsar hårdrockens utveckling eftersom så många faller mellan stolarna och inte känner sig välkomna. Sluta sabba hårdrocken. 

Emelie Draper, HMR

söndag 30 augusti 2015

Om politik och provokation

Hårdrock mot Rasism står ständigt inför två typer av kritik utifrån; den första är att det anses vara fel att blanda hårdrock och politik. Den andra är att hårdrock ska vara provocerande och att HMR:s mål är att ta bort denna provokation och platta till scenen. Jag vet inte hur många gånger jag har besvarat detta, eller hur många gånger andra anhängare har fått stå till svars då de tuffa grabbarna kommer och är förbannade –
nu får en väl inte ens heila längre inom den här djävla scenen.
Så jag tänker ta det här, igen, otroligt konkret och med start i provokationsdelen eftersom den kommer övergå till politikdelen ganska snabbt.

Av de individer som faktiskt kan hålla sig någorlunda sakliga, men som kanske inte reflekterar över sitt ordval, är det vanligaste argumentet för att motsätta sig HMR (och andra krafter som på olika vis arbetar för mänskliga rättigheter) att de tycker att hårdrock ska vara provokativt, inte bara musikmässigt utan även som livsstil. Detta ska då innefatta att få vara lite sexist, dra rasistiska skämt, ha invecklade konspirationsteorier om judar och negativt betinga att saker är bögiga. De allra flesta är inte faktiska rasister, sexister eller homofober utan tycker bara att det är häftigt att uttrycka sig så. Därmed blir hårdrockaren ouppnåelig för en helt vanlig person och scenen fortsätter att vara deras egen. Tydligen.

Jag förstår hur ni tänker, verkligen, det så är det så lätt att säga att en kukbärare i smink är bögig OM det inte är corpsepaint. Det är najs att vara så mycket metal att kalla alla tjejer för horor ”på skoj” bara för att någon har sagt att Cronos i Venom hatar kvinnor. Metallica och Slayer heilar på någon gammal bild så då måste det ju vara otroligt häftigt att göra det. För att inte tala om Burzum! Whitesnake är svinkända fast Coverdale nästan bara, subtilt eller inte, sjunger om allt han vill göra med brudar och därför kan du också objektifiera hejvilt. Trots allt var dessa herrar med och skapade vad vi har idag och du vill vara lika ball, jag fattar, själv vill jag vara lika häftig som Joan Jett och Robert Plant. Men att bete sig som en grottmänniska och samtidigt kopiera en look och ett gitarrsound – trots att hårdrocken alltid har handlat om att vara sig själv, vafan är det om? Du vill att scenen ska vara som den alltid har varit fast med din egen minoritetsfientliga tvist? Hur… va?



Många lever i idyllen om att scenen idag ska vara som den var under 70- och 80-talet, kanske till och med 90 och det är den ju till viss del. Banden låter fortfarande så, kläderna ser fortfarande ut så, musikformaten och instrumenten är desamma. En del är så die hard att de permanentar håret, eller ligger i ett hav av kuddar, röker gräs och skriver skitbröliga riff. Folk är helt nednördade i musikträsket och inte allt för många är så duktiga på att socialisera med, så att säga, vanliga människor – för vi har inte så mycket gemensamt (ändå skriker ingen ”Öh, djävla svenne!” efter gemene man på gatan).

Ovanstående är för allmänheten ganska provocerande. De förstår inte att vi kan se ut, gilla och agera som vi gör och att vi varken kan eller vill begripa vad det är de sysslar med heller. Att leva i sin egen värld anses skitstörigt, oavsett vilken subkultur du identifierar dig med eller inte – så varifrån kommer ens det trängande behovet av att konsekvent vägra säga chokladboll (ja, den debatten igen), säga att tjejer hör hemma i köket bara för att du aldrig har pallat lära dig göra en simpel äppelpaj eller kalla romer för diverse förlegade skällsord ”bara för att provocera”? Det är ganska sällan dina ordval faktiskt provocerar, det är din ignorans och ditt behov av att spela korkad för att få uppmärksamhet som provocerar (eller egentligen tröttar ut). Du provocerar inte mig genom att på spelningar ropa ”Öh, Draper! Hell seger!”, jag känner faktiskt ingenting inför det du säger – jag tycker bara du är tragisk som på något sätt tror att du ökar din status genom att säga så. 

Vill du provocera mig? Prata skit om Judas Priest för att du faktiskt tycker att det är ett skitband, hata på Hammarby bandy eller mena allvar med att bensinpriset måste ned för din egen skull. Påstå att det är helt rimligt att en procent av världens befolkning äger hälften av alla tillgångar, säg att du tycker Suzi  Quatro sjunger dåligt om du tror att du har belägg för det eller säg att 51 % är en helt acceptabel andel för att det ska definieras som demokrati. Då kommer jag bli provocerad och det samma gäller andra – även om alla inte blir förbannade på samma saker. Det du säger för att du inte vet bättre och för att du tror att det är ballt är bara sorgligt, jättesorgligt.

När du är sådär provocerande rolig och säger att tjejer inte ska spela i band eller att det här bandet är bra för att ha arabiska medlemmar kliver du dessutom direkt in i politiken, som du så gärna vill undvika för att den inte är förenlig med hårdrock. Jag har sagt det här tusentals gånger men det verkar inte räcka. Antingen kan du se allt som politik, därför att allt hänger ihop – eller så tycker du att det enbart är parlamentarism, alltså partipolitik, som är politik – och jag är ledsen, men då har du fel.

Många vill inte veta av att antirasism är politiskt, därför att politik inte hör hemma i scenen, trots att den alltid har varit här och är överallt hela tiden. Antirasism är förenat med saker som ekonomi och sociala relationer vilket är reglerat av oss människor, brickor på den politiska spelarenan. Det är inte skitmånga band som gör låtar om just ekonomi såsom vi läste om det på samhällskunskapen. Men varenda låt som handlar om exempelvis krig handlar indirekt om socioekonomi. Varenda låt som handlar om att sångaren är förbannad på att folk säger åt hen vad hen ska göra handlar i förlängningen om social status och den rätten de med högre status tar sig för att trycka ned den som anses ha lägre status (klassperspektiv, om en så vill). Detta är inga långa förlängningar, det är inte många steg extra du behöver tänka. Det samma gäller anti-sexism, HBTQAI-fobi och funkofobi (kränkning av individer med funktionshinder).

Hårdrock är inte bara politiskt på grund av vad som skrivs i texter, utan främst genom att de som lever med och i subkulturen till viss del avskärmar sig från samhället. Detta är också ett politiskt ställningstagande vare sig du vill det eller ej. Om du inte bara är någon som gillar hårdrock i allmänhet, men som i övrigt är som vem som helst, har du gjort ett aktivt val i att faktiskt inte vara som vem som helst som finner sig i samhällets gråa normer. Vi utövar kultur, det är politik och av många ansett som provokativt.
”Klipp dig och skaffa ett jobb, fall in i ledet” – nä.



Men du som är sådär provokativ att du vill motsätta dig både antirasism och politik, för att du är så himla true misantrop att den där 155 år gamla ålen som levde ensam i en brunn i Brantevik  blir avundsjuk på hur enstörigt häftig du är, du är egentligen mest politisk men minst provokativ av oss alla. Det är ett makalöst politiskt ställningstagande att ställa sig emot det uppenbara i mänskliga rättigheter. Det enda som är provocerande är att du är så pass dum i huvudet att du vill verka motsätta dig exempelvis antirasism, inte det du säger. Det är ett fatalt misslyckande, det blir liksom inte ens lyteskomik utan lämnar bara utrymme för att folk hålögt ska stå där och stirra på dig och tänka ”jaha… vad fick någon ut av det här..?”

Jag vet att målgruppen du vill imponera på med din ondska och ballhet är de i ditt gäng som till stor del är likadana som du, därefter oss andra inom samma scen och slutligen övriga samhällsmedborgare. Jag lovar att du inte gör det genom att klämma tjejer på arslet på spelningar, hävda att etnicitet påverkar stöldbegäret eller att homosexualitet är en sjukdom (inte ens ”på skoj”).

Det är inte speciellt tufft och provokativt att sparka neråt, särskilt inte som komplement för att du inte vågar eller tror dig kunna sparka uppåt. Du vet förmodligen också att vi i Sverige har råd att ta emot flyktingar eller rusta upp vården, men att pengarna hamnar i fel fickor istället. Du vet säkert att det är fullt möjligt för vem som helst att spela speed metal, men det är enklare att säga att det inte är för tjejer eller rasifierade istället för att bryta normen. Du kanske inte tycker att det är din sak att hjälpa till, eftersom du är en skitball opolitisk provokativ filantrop. Du behöver inte vara med och göra någonting vettigt åt problemen heller – men då får du fan hålla käften och backa, för du är i vägen på ett totalt meningslöst sätt. 

Du kommer aldrig att bli som någon av dina heavy metalhjältar genom att agera som en grottman som inte pallar bry sig. Du kommer aldrig att bli någon annans heavy metalhjälte för att du säger korkade saker. Du kommer bara vara den som tror sig vara slirig och provokativ men som mest är ett substanslöst objekt att himla med ögonen åt, om ens det. Detta innebär att det är du som förstör hårdrocken, inte de som tycker att mänskliga rättigheter är ganska bra, eftersom de rör alla.



Emelie Draper, HMR

torsdag 19 mars 2015

HMRs begreppsdefinitioner, for dummies pt I

Det känns som att vi behöver diskutera begrepp som normer och censur. Anledningen är att alldeles för många aktivt väljer att missförstå hela konceptet med Hårdrock mot Rasism, eftersom det är lättare att bara spela lite på någon slags neandertalarmentalitet än att faktiskt erkänna att en kanske inte förstod från början. Följande definitionsförklaringar kommer här att benämnas enligt HMR-modellen, det är således inte säkert att SAOL säger exakt samma sak. Det hela kommer att vara väldigt pedagogiskt, vi börjar med ett påstående och avslutar med att dementera. Enkelt.

1) NORMER: Hårdrock mot Rasism vill införa feminism, antirasism och icke-homofobi som normer inom scenen. Det är ju helt sjukt!

Nej, det är inte alls särskilt sjukt eller konstigt. Det handlar bara om att exempelvis kvinnor, HBTQ-personer eller folk med ett annat ursprung än ditt eget ska få lyssna på hårdrock på exakt samma premisser som du, utan att du ifrågasätter dem på grunder de inte kan rå för, exempelvis könstillhörighet. En sådan norm är synonymt med att inte bete sig som en idiot.

Varför feminism inom scenen? För att de som identifierar sig själva som kvinnor kan lyssna på precis lika mycket, eller mer, metal än vad du gör och om hon inte gör det - så beror inte det på könsidentitet, utan på personen i fråga.

Varför antirasism inom scenen? För att de med bakgrund i ett annat land än ditt eget kan lyssna på precis lika mycket, eller mer, metal än vad du gör och om hen inte gör det - så beror inte det på ursprung, utan på personen i fråga.

Varför anti-homo/transfobi inom scenen? För att de med andra sexuella preferenser än vilken heteronormativ människa som helst kan lyssna på precis lika mycket, eller mer, metal än vad du gör och om hen inte gör det - så beror inte det på läggning, utan på personen i fråga.



2) CENSUR: Hårdrock mot Rasism vill tysta oss och ta ifrån oss rätten att ta främlingsfientliga påståenden ur tomma intet och presentera dem som fakta!

Well, ja. Det är ju helt befängt att göra det, men det är inte censur att hävda motsatsen. Om person A börjar gapa om att folk ifrån andra länder inte kan eller bör uppskatta exempelvis Maiden, just på grund av sitt ursprung - och person B ber person A att hålla käften på grund av att person A är dum i huvudet, så är det inte censur. Person A kan fortfarande välja att slänga ur sig idiotgrejor. Om person B däremot hade fråntagit alla andra rätten att uttrycka sig - då hade det varit censur. HMR är dock enbart ett motsvar på alla skitnödiga inskränkta stackare, inte hårdrockens högste Sovjet.

Men! Inga men, att säga emot och censurera är absolut inte samma sak, de är snarare varandras motpoler. Skärpning, för fan.

Detta är ju att reglera! Nej är inte att reglera, det är fortfarande att säga emot. Att be någon sluta vara en dumskalle är inte att ge direktiv, det är ett föreslå någonting som är det bästa för alla. Du kan åter igen fortsätta vara en dumskalle efter detta förslag.


onsdag 17 december 2014

Gästblogg: Spotta inte på din frihet

Egentligen har jag länge närt en förhoppning om att hårdrock och politik inte ska blandas för mycket. "Det har jag punken till!" har varit min inställning under tjugofem år som hårdrockare. Samma sak med religionen. Vill jag höra musik som prisar en högre makt, så finns det andra genres till det. Låt mig få njuta av hårdrocken utan att få politiska och religiösa budskap nedkörda i halsen!

Det tänket tror jag att många hårdrockare känner igen sig i. Oviljan att rätta in sig i ledet och låta politiska eller religiösa värderingar styra vad vi headbangar till. Jag ömsom suckar, ömson ilsknar till när diverse oinsatta personer på fullaste allvar tror att jag som kristen börjar blöda ur öronen av Venom eller Watain. Eller är övertygade om att min musikupplevelse går i kras av omslag med kvinnobröst, eftersom jag är feminist.

Jag ska inte låtsas som om sexism inte stör mig, för det gör det. Inte heller tänker jag hymla om att jag älskar att få ta en paus från politik och religion. (Läs: världens eviga dumhet gånger två.) Ibland måste jag unna mig själv att plocka fram ögonbindeln, för hur ska jag annars stå ut med mänskligheten.

Det finns dock en ögonbindel som aldrig någonsin kommer fram. Oavsett om jag är på jobbet, skriver en krönika, lyssnar på ett sagolikt riff eller stirrar morgonsurt mot kaffebryggarens puttrande, så är jag övertygad antirasist och antihomofob. Dygnet runt, i vaket eller sovande tillstånd, nykter eller berusad, på jobbet eller ledig. Som jag ser det, går det inte att ta paus från att vara mänsklig, utan att göra skada på sig själv och andra. Det är nämligen just det som kampen mot rasism, sexism och homofobi handlar om: vill jag bli behandlad som en människa, så får jag fan i mig se till att bete mig mänskligt själv.



Medmänsklighet eller brist på det, mina headbangande, hornfingrade vänner, är långt större än politiska agendor och religiösa regler. Vi hårdrockare är en lika stor del av världen som alla andra och vi kan inte låtsas som om den inte angår oss. Inte heller kan vi rycka på axlarna när rasism blir politik och tänka fuck the world, jag hatar ändå politik, för om inte vi tar makten över vår frihet, så kommer någon annan att göra det. Att låta rasism eller annan idioti styra över mitt liv, är ungefär så långt ifrån att vara metal som jag kan tänka mig.

Istället för att gnälla när bröder och systrar i hårdrocken tar upp kampen mot rasism, ojämnlikhet, hat och våld, så borde vi alla sluta upp bakom dem. Vi som kan lyssna fritt på vad vi vill, bära våra bandtröjor och bestämma vår hårlängd utan att antastas av diktatoriska sedlighetspoliser, har ett ansvar för att inte glömma bort människor som inte åtnjuter den friheten. Vi som inte blir ifrågasatta och påhoppade på grund av vår hudfärg, vår huvudbonad, vårt språk eller den partner vi håller i handen, har ett ännu större ansvar.

En medmänsklig, tolerant politik och andra människors modiga kamp har lagt grunden för min lyx att kunna ta en paus från världens problem. Utan den kampen hade jag inte suttit här framför min dator och skrivit den här texten med musik som ber hela världen dra åt helvete i lurarna. Jag tänker inte spotta på den friheten genom att ta den för given.  

Julia Gill,
hårdrocksbloggande grottmänniska och skribent på Crankitup


fredag 12 december 2014

Ni avskyr ert eget verk

Till dig som är politiskt intresserad men som tror att dina åsikter inte färgar din personlighet, som tror att hårdrocksscenen är fri från politiska inslag och som tycker att den ska vara som den är och inte invaderas av vad du anser är moralpanik. Du som inte vill inse att allt är politik - eller att antirasism, feminism och HBTQ-kamp inte handlar om någon slags panikartad korrekthet, utan sunt förnuft. Till dig som tycker att dessa kamper är onödiga eftersom du, sittandes på ditt privilegierade arsle aldrig har upplevt några av dessa problem personligen. Till dig som faktiskt blir provocerad av folk som kräver sin rätt, dig vars världsbild raseras när du inser att det inte bara är dina stereotyper av feminister och hippies som ställer dig mot väggen. Det är också du som blir omåttligt grinig när du ifrågasätts för ditt beteende och som tror att hårdrocken som sådan är hotad så fort dina vanföreställningar om andra människor sätts på prov, så fort någon påpekar för dig att hårdrock handlar om att sparka uppåt, mot samhällets överheter och strukturerna som detta vilar på – det vill säga rasistiska, sexistiska och selektivt (ekonomiskt) förankrade strukturer – hårdrock handlar inte om att sparka neråt, på de som redan drabbas av systematisk bespottning uppifrån.

Till dig som vägrar inse att din hudfärg och könsidentitet bestämmer dina rättigheter och som på grund av samhällelig indoktrinering ser ned på alla som inte ser ut som dig själv, även om de tillhör samma subkultur som dig, lyssnar på samma band som du gör och bara vill gå på spelning och åka på festival på samma premisser som dig – du som envisas med att krossa det. Du som drar rasistiska, sexistiska och homofobiska skämt för att du tror att det är kul, utan att reflektera över vad det innebär för andra att bli degraderade till föremål för din humor och ingenting annat.

Du spelar vår snedvridna översittarvärld rakt i händerna, utan att tänka på det. Du blir vansinnig vid tanken på prat om klass, på organisationer på vänsterskalan och kanske i synnerhet på nätverk som Hårdrock mot rasism – utan att ens ägna en tanke på att det är ditt fel att det finns. Du kan bara börja med dig själv, så gör det. Sluta bete dig som en idiot, så har vi som i nuläget säger emot dig snart ingen funktion att fylla och det hade varit skönt. Du lägger nämligen bara mer ved på vår eld.


måndag 8 december 2014

För hård för antirasism, för cool för att visa sig

Sedan i fredagsnatt (5/12) har jag funderat på hur denna text skulle kunna formuleras utan att bli för personlig och utan att försöka framställa mig själv som någon slags martyr, men utan en lösning på hur den texten skulle kunna utformas. Så den kommer här, skriven i jagform och utformad som vilken grinautimedia-text som helst. Sympati undanbedes, jag mår jättebra - och jag ska förklara varför:

Jag som grundat nätverket Hårdrock mot rasism heter Emelie och är väl som vilken heavy metalälskande frihetsivrare som helst. Under helgen som var for jag till Göteborg för att dricka öl med mina likasinnade kamrater och gå på releasefesten för Portrait och RAMs split "Under Command", en spelning som hölls på en fullsmockad liten klubb i Majorna. Utöver mitt resesällskap och Portrait pratade jag inte direkt med några andra, och i synnerhet inte om HMR - dels för att jag var upptagen med att dricka en ganska äcklig öl och dels för att det var band som spelade och överröstade allt annat. Precis innan RAM skulle börja tänkte jag ta mig ut på parkeringen för att inte tuppa av på grund av den rådande syrebristen i lokalen. Dörren ledde ut till en brant industritrappa och i samma sekund som jag satte foten på plattformen hör jag "öh, det är ju du från Hårdrock mot rasism" bakom mig och precis när jag skulle vända mig om för att se vem det var får jag istället två händer i ryggen, varpå jag slungas ned för ståltrappan och landar på asfalten. Jag vet inte vem det var, snubben sprang in i lokalen igen och försvann. Några gick in efter honom men återkom inte med vidare resultat och egentligen kan det kvitta vem det var, motivet är viktigare.

I nio fall av tio är HMRs motståndare, så att säga, av åsikten att antirasism är för töntigt för den ondskefulla och hårda metallmusiken. Men säg mig, hur djävla hårt är det egentligen att oprovocerat hugga någon du inte känner i ryggen och sedan gå och gömma sig? Jag är inte arg, inte skrämd och inte uppgiven - jag tycker snarare synd om den vilsna sate som kände ett behov av att göra sig av med mig på grund av att jag anser att en hårdrockare först och främst är just en hårdrockare och inte ett ursprung, ett kön eller sin sexuella läggning - på ett ytterst fegt vis dessutom. Han kände sig uppenbart hotad på ett eller annat sätt, inte av mig som person utan av oss som kraft och hade väl tänkt sig att, tja, slänga problemet utför ett stup - så att säga.

Det enda som hände dock var att jag fick blåa och svullna knän och armar och blev lite halt, ungefär som efter vilket bra thrashgig som helst och jag planerar knappast att tona ned Hårdrock mot rasism på något vis. Så du som ansåg att det hjälpte dig att gå till fysiskt angrepp mot någon du aldrig pratat med, för att kunna göra dig av med antirasism inom genren, och sedan fly fältet:

Du suger och du har misslyckats fatalt med ditt uppdrag. Du lyckades inte ens förstöra min kväll och denna kamp kommer inte att upphöra bara för att min existens måhända skulle göra det, kampen är snarare stärkt. Din kontraproduktivitet är en skam för alla som kämpar för något - oavsett för vad. Skärp dig, med tanke på var du befann dig lär du ha en gedigen musiksmak och när du har insett och försökt åtgärda att det är sådana som dig som är problemet här i världen och inte vi, som kämpar för allas lika värde, så kan vi ta en bärs och lyssna på hårdrock. 

torsdag 20 november 2014

Ska det vara så svårt?

De är väl bra för att vara ett tjejband. Är det din pojkväns bandtröja eller? Du står ju längst fram på giget för att du vill ligga med någon i bandet. Tjejer gillar inte riktig metal eftersom de bara lyssnar på glada rytmer. Du lyssnar bara på hårdrock för att din pojkvän gör det. Brudar ska inte spela i band. Han i det bandet pratar bara med dig för att du har en fitta. Vet du ens vilken den sjunde låten på plattan är? Du hänger bara med dem för att de spelar i ett band. Detta kanske är för hårt för dig, du är ju trots allt tjej. Det där bandet har en tjejtrummis. Går du på efterfest med några av bandmedlemmarna får du skylla dig själv om något händer, du bjuder ju liksom in till det då, egentligen.

Är du hårdrockare, men med kvinnliga attribut? Då vet du exakt vad det här handlar om, eftersom det är vad som möter oss inom scenen konstant. Ju hårdare och mer obskyr metal vi lyssnar på, desto hårdare ifrågasatta av snubbarna blir vi. Lyssnar du på ett tufft band som de inte känner till? Då kan det mycket väl bero på att du ligger med någon i bandet - annars hade du nog inte vetat. Hur många gånger har en inte känt sig så pass underminerad och osäker att en dessutom har svarat på dessa idiotiska specialtester? Rabblat upp ordningen på Mercyful Fates skivsläpp för att inte verka som en posör - råkat byta plats på In the Shadows och Time och få veta att detta misstag berodde på ditt biologiska kön. Eller svarat rätt och mötts med förvåning, för "tjejer brukar inte veta det höhö".

Igår lades denna bild upp på Facebooksidan, den möttes nästan bara av positiva reaktioner, som vanligt på HMR - eftersom ni som stöttar initiativet är världsbäst och så. Men sedan kom ett gäng häftiga snubbar. Ack, dessa häftiga snubbar...



Det var alla möjliga urballade reaktioner från män (uteslutande) som tog hemskt illa upp, det var dra åt helvete hit och "pallar ni inte så stick"-dit och machogriskulturen är det enda som gäller och blablabla. Det värsta är dock män som anser sig vara jämställda, förstår precis hur det är och ändå ska argumentera på andra hållet. "Att säga att det är att sparka neråt att bete sig så [sexistiskt] är ju kvinnoförnedrande för då påstår ni att kvinnor är underlägsna mannen". Ja, det stämmer, titta bara på hur kvinnor porträtteras i samhället i stort, hur vi förväntas vara, absurda löneskillnader, ständig objektifiering och att vi alltid råkar ur för er, visa män, som ska tala om för oss att det väl bara är att slå tillbaka när någon beter sig som en mansgris. 

MEN DET ÄR FÖR I HELVETE INTE VÅRAT ANSVAR ATT SLÅ TILLBAKA - DET ÄR ERT DJÄVLA ANSVAR ATT INTE BETE ER PÅ ETT SÄTT SOM GÖR ATT VI MÅSTE SLÅ ER PÅ KÄFTEN FÖR ATT HÄVDA OSS! 

Det är bara du och ingen annan som kan styra över dina ord och handlingar. Missförstå mig rätt, jag skulle gärna separera ditt huvud från dina axlar för att du anser att du har rätt att ta mig på brösten bara för att du kan - men är det inte enklare om du låter bli att klämma på mig, bara för att bandloggan på min tröja är uttöjd - eftersom det nästan inte finns några bandtröjor som passar, på grund av att så få bemödar sig trycka några eftersom "tjejer ändå inte lyssnar på metal". Jag är medveten om att den ser ut så, men jag råkar gilla Merciless så pass mycket att jag bär tröjan i alla fall, du behöver inte ens kommentera det. "Men jag skojade ju bara. Kan du inte ta ett skämt eller, djävla posör?"

Zelda, av Lina Neidestam











































Inte för att vara sån (jo), men det är inget skämt att kommentera någons kroppsdelar, det är inget skämt att ta på någon - inte ens om ni har ett förhållande. Och när du gör mig till föremål för sina skämt så har du redan degraderat mig från någon som är på samma nivå som du till någon utan värdighet som du kan göra dig lustig över. Kom för fan inte och kalla dig hårdrockare för att sedan sparka neråt, det är inte det scenen går ut på - det har den aldrig gjort. Sparka uppåt, sparka på mansnormen, sparka på sviniga, profiterande festivalpriser, sparka på samhällsidealen och sparka på alla som på allvar tycker att allting är den vite mannens börda. För att citera Hatpastorn: Fatta allvaret.

Det kommer aldrig räcka med att en enskild individ slår en enskild sexistisk individ på käften. Du måste börja med dig själv, och vet du inte vad du ska börja med? Fråga! Eller bara tänk dig för nästa gång du tänker ifrågasätta en kvinnas hårdrockskunskaper bara för att du antar att hon inte känner till någonting på grund av genus. "Men hon var inte hårdrockare innan hon träffade honom!" Nej, okej, men är det då inte skitbra att han fick in henne på det bra:aste spåret då? Vafan. Om du tycker att DET är ett problem, men att sexism i övrigt inte är ett problem. Då är du en del av problemet.

onsdag 19 november 2014

Antirasismspaniken och framtidsplanering

Det kom ett brev till Hårdrock mot rasism innehållande en bild som beskriver några av reaktionerna mot projektet väldigt bra. Ni kan säkert typen, den finns överallt; folk som kan ta vilka sjuka och grova saker som helst, men när det plötsligt kommer någonting som gör att de känner sig lite utpekade så drabbas de av ett massivt urballningssyndrom istället för att reflektera över att de kanske ska ändra lite på sig.

















































Från: Anonym Amazonkrigare

Vidare är det en hel del som händer just nu, ett litet projekt mot sexism är på G, vilket känns extra aktuellt eftersom det är internationella mansdagen idag, den 19/11 (eftersom det inte är männens dag 365 dagar om året redan), en ny affisch är in the making och det kommer att skrivas ihop en bra grej för alla de band som har ställt sig - och som vill ställa sig bakom initiativet. 

måndag 17 november 2014

Var inte dum i huvudet.

Hårdrockare bemöts ofta med kritik och fördomar från människor som inte alls är insatta i subkulturen. Ibland kan det väl vara kul att förklara saker om band, konserter, traditioner, att dra festivalhistorier för någon som inte var där och att berätta om häxjakten på hårdrockare och kyrkbrännare i Norge under 90-talet som om det vore en spökhistoria för ett barn. Men då krävs det oftast att en blir bra bemött - och det är ju långt ifrån alltid. Många gånger handlar det om folk som tycker att allt som sticker ut från mängden är obehagligt, folk som inte tycker att killar ska ha långt hår eller att en ska gå i svarta kläder. Som gnäller över ens patchar, trasiga jeans och patronbälten och som blir chockade över tanken att ens skinnjacka inte är köpt på H&M och därmed avlägger en dryg kommentar om att modet ska följas. Men värst är det väl ändå när en råkar hamna på en tillställning med enbart människor som spyr galla över ens musikval? Som tycker att Toto och Mayhem låter likadant och som därefter kommer med alla möjliga konspirationsteorier om varför en lyssnar på hårdrock egentligen, för det lär ju vara något fel på en som har valt en så fruktansvärd genre. 

Så. Varför i hela helvete ska en, som har ganska bra koll på hur mycket det suger att bli nedvärderad på grund av sin musiksmak bete sig ännu mer idiotiskt mot folk som inte ens kan rå för det en själv på oklara grunder anser vara ett problem? I synnerhet om denna någon och en själv delar samma intresse. Så djävla orimligt. Det spelar väl ingen roll vem du står och nörd-diskuterar Accept med - så länge personen också gillar Accept? 


Det handlar inte om att vara någon slags slavisk följare av bibelns "Behandla andra såsom du vill bli behandlad", det handlar inte om någon moralpanik och det handlar inte om att sträva efter att vara en så himla fin och ödmjuk person - det handlar bara om att inte vara något djävla arsle bara för att en är rädd för saker och människor. Det är väl ingen annans fel att du är feg och främlingsfientlig? Ha lite ryggrad istället, typ som Accept har! Världen behöver fler stora och uttalat antirasistiska heavy metalband som förebilder. För att påvisa detta har Hårdrock mot rasismbloggen ett Accept - Stalingradtema på designen under premiärveckan. För det är en fet platta med många bra visdomsord.

P.S. Tänker du dra kommunistkortet nu? Gör inte det, då är du bara pinsam. Det här har ingenting med ideologier att göra.

Jag hatar väl vem jag vill!

På Facebooksidan kom det i dagarna en ganska obehaglig kommentar där det frågades ifall personen ifråga inte fick ogilla homosexuella - eftersom en väl får tycka exakt som en vill. Och ja, visst, du får absolut tycka vad du vill, den stora frågan är ju varför du tycker det - och därefter varför du har ett trängande behov av att berätta att du inte klarar av homosexualitet.

De flesta inom scenen har väl någon gång hört minst en konspirationsteori angående antingen Rob Halford i Judas Priest eller Freddie Mercury i Queen - allt ifrån att de inte kan vara homosexuella eftersom de är alldeles för bra för att vara det, till att deras läggning skulle vara orsaken till att de kan ta så höga toner. Eller klassikern "Jamen Priests Turboplatta var ju bra först, men när jag fick reda på att låtarna handlar om en man och inte om en kvinna var det äckligt."

Inskränktheten har ingen gräns



Det främsta målet med HMR är medvetenhet, någonting som människan kommer förbannat långt med. Ingen kommer att gå till fysiska angrepp och på så vis försöka omvända de med en snedvriden människosyn - ingen kommer att försöka skrämma någon annan till tystnad. Ingen kommer heller att förbjuda eller eliminera redan befintliga band och texter, även om de är tvivelaktiga och djävligt inte-okej för vissa individer, däremot kommer arbetet att medföra ett annat perspektiv på saker och ting. Perspektiv är huvudbegreppet när det kommer till saker som att tycka att det är äckligt med texterna på Priests Turboplatta för att "han sjunger om en kille" - för sedan NÄR TOLKAR NÅGON låttexter utifrån sångarens egen synvinkel? Det händer ju ALDRIG, du tolkar alltid allting utifrån dig själv. Tänder du på kvinnor så lär Eat Me Alive handla om det, inte om Rob Halford och hans eventuella penisbärande sexpartner.  De heteronormativa texterna diskuteras däremot aldrig, då är det inget konstigt med AC/DC - You Shook Me All Night Long, hade Brian Johnson däremot varit homosexuell, då är det plötsligt inte okej längre? Nej. Det argumentet håller fan inte. Det finns inga argument för homofobi som håller, någonsin. Dessutom är Turboplattan svinbra.

lördag 15 november 2014

Media och den följande stormen

Det blev ju en himla mediagrej av Hårdrock mot rasism, det är skitgött på ett sätt, att Sveriges Radio Kristianstad hörde av sig för att göra en nyhetsintervju och därefter följde SVT Kultur, Tankesmedjan i P3, Festivalrykten och några andra nättidningar - som alla förvisso skrev samma nästan sak, eftersom artiklarna baserades främst på SVT:s reportage - vilket i sin tur har plockat delar ifrån SRP4, det blir ju så och det är väl inga konstigheter egentligen. Hela pådraget gav Facebooksidan över 600 nya likes på knappt två dagar och det var nästan bara positiva reaktioner, precis som det varit sedan sidan startades. Statistiskt, sett till antal gillamarkeringar delat med antal sura kommentarer från enskilda individer, så går det cirka fem smygrasistiska tjurskallar på 400 antirasister och det är ju djävligt bra siffror!

Sedan är det naturligtvis så att det alltid är de som blir bittra som gapar högst - nästan uteslutande om samma sak dessutom. "Låt hårdrocken vara ifred för politik och diskussioner!" Men ärligt talat, när du blir upprörd på antirasism och medmänsklighet säger det betydligt mycket mer om dig och din politiska ståndpunkt än om motparten och när du klampar rätt in i lejonkulan med dessa åsikter bäddar du liksom för en diskussion. Det håller liksom inte att först vara förbannad för att politik dras in, för att tio minuter senare försvara statliga projekt baserade på så kallas rasprofilering bara för att du har läst på Avpixlat att 90% av alla papperslösa är våldtäktsmän och mördare. Men det som framförallt inte funkar är att komma och berätta att det inte finns någon rasism inom hårdrocksscenen för att DU aldrig har upplevt någon. Hur gigantiska är dina skygglappar - och vem är du att anse dig ha tolkningsföreträde för hur andra upplever olika situationer? 



Rasism och främlingsfientlighet är förstås en definitionsfråga för många, men för HMR är det inte så jäkla svårt: Punktmarkerar du vissa folkgrupper eller anser att en eller flera negativa egenskaper tillfaller individer med särskilda ursprung och kulturella erfarenheter olikt dina egna? Blir du förvånad när det dyker upp ett bra band med en eller flera medlemmar som inte har samma hudfärg som du, just av den anledningen, eftersom du anser att vissa människor inte borde klämma höga falsetter eller spela heavy metal anno 1982? Eller skyller du kanske bands eventuella talanglöshet på medlemmarnas ursprung? Ja, då förbehåller Hårdrock mot rasism sig rätten att kalla dig rasist tills du ändrar på det. Och kom nu inte med det lamaste motsvaret av alla "Men nu är det nu du som är rasist!" för nej, att döma någon efter åsikter och handlingar är inte rasistiskt. Att däremot döma någon på grunder som individen ej kan rå för, såsom ursprung, är däremot det. 

Troligen grundar du dina åsikter på en massa myter och stereotyper, det är vanligt och jättetråkigt. Men eftersom du (förmodligen, eftersom du hänger här) har den goda smaken att lyssna på hårdrock så finns det hopp för dig också! Och vi tar gladeligen emot dig den dagen du väljer att öppna ögonen och inte bara öronen.

Foto: Marcus Karlsson, Sveriges Radio

Vad är det här?

Hårdrock mot rasism startades hösten 2014 och är ett nätverk som genom upplysning, kommunikation och samarbeten med arrangörer och andra hårdrocksrelaterade fenomen, såsom producenter, musik- och skivbutiker arbetar för att krossa den rådande rasistiska, sexistiska och homofobiska norm som florerar i hårdrocksvärlden idag.

Inom scenen är sådana idiotiska åsikter och yttranden generellt väldigt accepterande och många är så pass rädda om sin hårda image att de inte säger ifrån när folk heilar på festival, förnekar förintelsen, stereotypiserar folkgrupper och nedvärderar människor på grund av kön eller sexuell läggning.



Att vara hårdrockare är ett ställningstagande, att vara en enhet utanför samhället - då är det inte rimligt att vara exkluderande och att trots allt följa vår civilisations rasistiska och sexistiska normer, snarare tvärt om. Hårdrocken borde vara ett stort fuck off till sådana typer av åsikter, trots allt är vi alla lika inför död och kaos, vi lyssnar alla på samma musik och vi har varandras ryggar därefter. Det finns inte plats för snedvriden selektivitet grundad på påhittade egenskaper hos människor som inte är vita heterosexuella män.

Hårdrock mot rasism är en partipolitiskt obunden motkraft, som inte hade funnits om det inte var för det att det fanns ett behov. Det är viktigt att komma ihåg att politiska partier inte har patent på rasism, feminism, konservatism eller socialism - utan att politik och ställningstaganden därefter är någonting som sker varje dag i hela världen, inte bara kring valet i Sverige vart fjärde år. Politik genomsyrar allting, även hårdrocken - den reglerar inte bara utbudet av replokaler, skivor, spelningar och festivalpriser - utan givetvis även våra åsikter och ställningstagande. När du påstår att människor med invandrarbakgrund inte har i hårdrocksvärlden att göra därför att du tycker att de borde lyssna på andra sorters musik, eller när du raljerar om att tjejer inte borde spela i band för att tjejer bara ska vara någons pojkvän, då har du tagit ställning, även politiskt. Så länge sådana idiotiska fördomar finns så finns det motkrafter, för vi måste ta tag i det här innan scenen slits i stycken på grund av att "den ena sidan inte vill umgås med den andra", och det är inte aktuellt att blunda för skiten, som i mångt om mycket gjorts hittills.


(Affischen är dessvärre slutsåld)